Solen skiner, himlen är alldeles klarblå och det är en jättehärlig marsdag. Maken sitter ute på trappan och solar sig.

Min torsdagsreflektion handlar om min bilfobi – om det nu finns något sådant?

Jag undrar över hur det kan vara att jag har ett så dåligt förhållande till vår bil? Jag hade ett inlägg i januari där jag berättade om mina drömmar om att bilen kommer bort.

Nu har det dykt upp ett nytt fenomen. Flera gånger den här veckan har jag varit ute och kört i mörkret, utan att ha strålkastarna på och med ögonen stängda!! Jag förundras hela tiden över hur bra det går! Och hur kan det vara att jag inte kör i diket? Och varför krockar jag inte med andra bilar? Är jag en så enormt skicklig bilförare eller är det andra som lyckas hålla sig ur vägen för mig? Jag försöker hela tiden att öppna ögonen, men det går inte. Jag kan kisa litegrann, men ser ändå väldigt dåligt var jag kör någonstans.

Det är ju tur att det här bara händer på nätterna när det är väldigt lite trafik på vägarna!

Fler som är med i den här fotoutmaningen hittar du hos Trebarnsmamman.